Folkrepresentationen på dekis i vår del av världen och girighetens konsekvenser...

Jag ska i detta eftermiddagsinlägg uppehålla mig vid ett ämne som berör den modell som vi har i Sverige och i EU, den representativa demokratin och hur den mår nu efter en tids längre ekonomisk turbulens vad gäller flera EU-länder däribland Grekland. Hur det ska gå med de krisande euroländerna, deras befolkningar och med eurozonen som sådan återstår att se men att det har satt det demokratiska styrelseskick, som vi sturskt visat och visar upp för de delar av världen där odemokratin och ofriheten härskar, står utom allt tvivel. I Sverige har vi ett styrelseskick, som har sina rötter i den överenskommelse som slöts på 1970-talet och som inbegrep t ex att kungahuset skulle ha enbart ceremoniella uppgifter samt att detta innebar att sagda kungahus fick finnas kvar. Denna överenskommelse heter Torekovkompromissen och är något som styr det representativa demokratiska styrelseskick vi har samt det faktum att våra folkvalda ska spegla befolkningen och dess sammansättning. Men fungerar det i realiteten och ser det ut som det borde göra vad gäller alla variabler? Nej, det gör det inte och Johan Westerholm skriver följande om varför det inte gör det:

Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.

Ja det beror alltså på att partierna mer eller mindre har blivit allt mer klubben för inbördes beundran eller kliar du min rygg så kliar jag din, i en ständig strävan att klättra i hierarkin och bli försörjd till döddagar av uppdrag som väljs av väljarna vart fjärde år. Men där inflytandet från sagda väljares sida över vilka som kan väljas till dessa uppdrag är desto mindre ja det är så att säga redan serverat. Det leder mig in på nästa ämne i detta dubbelavsnitt till inlägg och det handlar om girigheten, som politikerna gärna anklagar de stora bankerna och deras ledningar för att roffa åt sig i en ständig spiral uppåt utan vare sig sans eller vett. Men är det så mycket bättre när man hårdgranskar det politiska systemet? Tyvärr är det sorgligt och nedslående när jag via ett andra inlägg som Johan Westerholm skrivit idag kan konstatera att det gift som girigheten utgör fått ett bastant grepp om det representativa styrelseskick som vi borde vara mer aktsamma om än vi är. När jag ser hur Nyamko Sabuni nu kan kliva av banan som minister i samband med nästa val med en hyfsad dusör eller hur Håkan Juholt efter ett knappt år som partiordförande för S också kan åtnjuta detsamma förstår jag mina närmaste som uttryckt sin tydliga ståndpunkt att man ämnar inte rösta i kommande val; frågan är om de toppolitiker som kan glida på en räkmacka förstått det eller gör man det först när det är försent?

Bloggat: Kristian Krassman om att Sabuni slutade väl 2010?, Ola Möller om att det går inte riktigt att släppa det här med bankernas bolåneräntor, Alliansfritt Sverige 1 om biståndsministern som inte gillar bistånden, 2 om att all offentlig makt utgår från Ulf Kristersson, Mario Matteoni om att regeringen beställer åsikter för 50 miljoner skattekronor, Helga von Pitbull om brott - en förutsättning för att bli jobbcoach?, Heléne Björklund om pågatågsprat i Hässleholm, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Dagens Arena, Observer, LO-tidningen, SvD, DN, Ab 1, 2, Expr 1, 2, Chefstidningen, SR 1, 2, SVT 1, 2, TV 4 News 1, 2, 3

Intressant?