Om hyllningarna till Sjöstedt och frånvaron av en ny (v)ision om (s)amhället...

Jag har så här dagen efter det att Jonas Sjöstedt valdes med mycket stor majoritet på Vänsterpartiets kongress i Uppsala funderat en hel del över hur mycket sagde Sjöstedt så här inledningsvis blir till en form av Jesusfigur som ska frälsa sagda parti. Jag ser ett vänsterparti, som fullt förståeligt törstar efter valframgångar nu efter att under ett antal val tappat från den rekordnotering på drygt 12 procent under Gudrun Schymans ledning i valet 1998. Men det är otvetydigt så att man i V likt socialdemokratin har en ytterst tuff ja krävande resa att ta sig an. Det som istället är tydligt är uppfattningen om byter man bara till partiledaren med stort P så kommer också opinionen att vända till partiets fördel och här är jag inte riktigt ense med just den linjen som förs fram i flera s-märkta tidningars ledarsidor idag. Detta då det också krävs en väl genomarbetad och konkretiserad politik, som håller måttet och just detta skriver Peter Högberg om i ett inlägg idag. Han fokuserar på oppositionsrollen, ja hur man som parti i opposition kan bedriva politiken på två olika sätt och utfallet beroende på vilket av dessa två man väljer:

Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition. Ser vi då på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet så är bilden tydlig att om det finns en opposition så är den klart fokuserad på det första delen med att säga nej. (...) Så summan blir att man kan välja vilka ledare som helst men har de ingen agenda som det finns stöd för så kommer de famla fram och verka vilsna. Håkan Juholt gör det och det finns en risk att även Jonas Sjöstedt kommer göra det.

Jag gör som jag brukar genom att ge följande rekommendation d v s läs gärna hela Högbergs inlägg för det är både bra och tankeväckande. Jag delar den analys, som han gör bl a om hur miljöpartiet har lyckats att befästa sin roll som ett konstruktivt oppositionsparti, som inte bara gnäller på den moderatledda minoritetsregeringen (det är lätt att göra det av fullt begripliga skäl med det samhälle som slits isär p g a högerns politik) utan också lägger egna förslag med konstruktivitet som ledstjärna. Att själva partiledarvals processen i V har skett under öppna former är förstås bra och något som S kan lära av, vilket jag skrev om igår. Men så kommer mitt aber, när vi i socialdemokratin och sålunda också i vänsterpartiet verkar se lösningen på de uppenbara problemen med sviktande väljarstöd, som något som stavas byta till "rätt partiledare" så blir allt bra, ja då vill jag höja ett varningens finger. Därför att det i sig tyder på att vägen mot den förnyelse som innebär en mer konstruktiv oppositionspolitik i det närmaste enbart är beträdd med skospetsarna och det håller inte, enligt mitt sätt att se det, om man ska kunna uppfylla målet med ett regeringsskifte i valet om drygt två år vilket sannerligen behövs...

Bloggat: Johan Westerholm om inkompetensens mörker som sänker sig över oppositionen, Annarkia om vässar Vänsterpartiet klorna?, HBT-sossen om drömmen om ett riktigt arbetareparti, Helga von Pitbull om uppfostringsanstalter för vanartiga arbetslösa, Löntagarbloggen om att otrygga anställningar är dåligt för hälsan enligt ny forskning, Peter Johansson om att privata apotek önskar planekonomi, Tokmoderaten om vänsterpartiets nyvalda partistyrelse, Thomas Böhlmark om Vänsterpartiets kongress och förbud mot jobb, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Folket 1, 2, Dalademokraten, Arbetarbladet, Länstidningen, Dagbladet, Folkbladet, NSD, Ab 1, 2, 3, Sydöstran, VBFB, SvD 1, 2, 3, 4, Expr, DN 1, 2, 3, 4, SVT, GP 1, 2, Gotlands folkblad

Intressant?