Jag var faktiskt hyfsat glad i morse när jag skrev om att socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt kommit hem och nu gav de efterlängtade besked som behövdes i en tid av turbulens för S som det inte synes någon ände på. Redan där märker jag att jag börjar att glida mot den mer gnälliga delen av mig själv, för handen på hjärtat det är inte någon pole position som vare sig Juholt eller vårt parti för den delen heller sitter i för tillfället. Dessutom hade det behövts ett klargörande långt tidigare redan i höstas, när vår höstbudgetmotion var på ropet och spekulationerna om vem som gjorde vad eller drog bort för något t ex vad gäller a-kassan gick som högst. För det går inte att tro att allt nu lägger sig bara för att Juholt lovar att det är lugna gatan, diskussionerna på stan vittnar om något helt annat...
Under gårdagen när jag såg på SVT:s Agenda, där den nyvalde V-ledaren Jonas Sjöstedt och C-ledaren Annie Lööf debatterade om valfriheten i välfärdssektorn slog det mig, att politiken som den ser ut idag påminner om ett hönshus där alla kacklar i munnarna på varandra och det går inte att få grepp om läget. Det gäller hela spektrumet och ingen mannamån här alltså, för jag har fått höra och ska erkänna, jag känner stundom själv allt oftare att partierna skiljer sig inte åt, mest p g a att man just gafflar i munnen på varandra och har "färdiga lösningar" med sig in i debatten vilket i sig inte inger förtroende. Vart har det politiska hantverk som kännetecknade svensk politik för sisådär fyrtio till femtio år sedan tagit vägen, då var det enligt de som var med då roligt att lyssna på debatter med mera, för att man framför allt lyssnade på varandra och hade roligt. Jag läser så Peter Högberg, som skriver mycket bra i ämnet och han slår fast det som alla partier inklusive vårt eget med Juholt i spetsen måste ta tag i:
På det lokala planet blir ofta den ”vinnande” politikern just den som klarar av att lyssna in allas åsikter och sedan presentera en lösning som blir ens egen men med brett stöd. Det är det som gör en politiker statsbärande. I veckan är det partiledardebatt och ännu en rond i slå på varandra utan att lyssna på den andre. Elakt så behöver inte debatten ske i samma sal utan går bra med förinspelade tal och repliker. Ja jag är en gammal sur gubbe som inte känner mig hemma i den politiska utvecklingen. Jag vill att partierna ska utmärka sig så att väljarna kan se och känna skillnaden. Jag vill att man ska samverka och vara öppna för varandras idéer. Att bejaka utan att ta udden från den egna ideologin. Vi kan se moderaterna som erkänner (må vara retoriskt) arbetsrätten, välfärden mm. Det vill säga inne på socialdemokraternas områden och gör det till sin egen med behållande av sin ideologiska grund.Men frågan är om man vågar detta från S sida, när nu nystarten tuffar på framåt och som ska landa i ett förslag som vår partikongress ska besluta kring om sisådär ett år. För det är det allra svåraste som finns inom politiken att erkänna och anamma förslag som kommer från andra sidan blockgränsen och sedermera införliva detta med den ideologi och värderingar som just Socialdemokraterna har. Så ja, jag är glad över att Juholt nu är tillbaka i svensk politik igen han behövs här, men det gäller också för socialdemokratin att ta till sig av det faktum att samhället är helt annorlunda nu än det var 1968 då S fick egen majoritet i riksdagsvalet. Ty väljarna är som samhället är i stort numera diversifierat och det i sig gör att man känner inte igen sig i vad partierna egentligen står för och när man tjattrar i munnen på varandra blir det inte bättre. Så förnyelse handlar om så mycket mer än att ha "rätt politik", det handlar om att noga kunna lyssna in och sedan leda mot ett samhälle som man tror på...
Extra lästips: Åsa Petersen skriver på Norrländska socialdemokratens ledarsida om Ida Karkiainen i Haparanda som lade ned sin röst trots att partiet inte vill det och Håkan Juholt gör Urban Ahlin till sin högra hand i en ommöblering av S partiledning men hjälper det?
Bloggat: Johanna Graf om ett allvarligt övervägande om ett fortsatt försvar, Annika Högberg om trovärdighet och opinionsundersökningar, Karlssons retningar om att snart skiter folk i politik, Johan Westerholm om ett sönderfall som inte går fort nog, Claes Krantz om i vilken egenskap twittrar Niklas Svensson som Expressen journalist eller privatperson?, Peter Strobl om att S lider av intellektuell åderförkalkning, Ola Möller om att Reinfeldts fel gör inte vårt rätt, Alliansfritt Sverige om moderater som ignorerar Bildts oljekopplingar, Kent Persson om socialdemokratiska nedskärningar på välfärden i Örebro, Mikael Andersson om vilka planer han tror att Juholt har, Kristian Krassman om politikens Titanic på grund, Tokmoderaten om den bättre människan och det sämre partiet, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Media: Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, Gotlands folkblad, SVT 1, 2, 3, 4, Nyheter 24, Folkbladet, Dagens Media, Expr 1, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, 3, DN 1, 2, 3, SR, SVT 1, 2, DN, SO, Östran, Dagens Arena
Intressant?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar