Att lyssna men utan att verkligen göra det och dess följder...

Jag ska i detta inlägg återvända till det ämne som jag skrev om tidigare idag och som handlar om att vi socialdemokrater nu har att visa enighet eftersom det finns flera politiska utmaningar som sannerligen behöver tas itu med som sjuka sjukförsäkringen och fas 3. Med det sagt läser jag ett inlägg, som Johan Westerholm har skrivit och som handlar om detta fast han sätter det i ett mycket intressant perspektiv för det blir ett fokus på lyssnandet. Dock utan att man egentligen lyssnar på den kritik som kommer utan "jag hör vad du säger" är det enda som sker sedan är det som vanligt igen ja business as usual andan är så stark att den anförda och vid första anblicken motsatta uppfattningen viftas bort och en skadlig enighet uppnås till vilken nytta då? Westerholm skriver:

Vem bestämmer när vi bråkat klart och att vi sluter upp i raka led likt ett nordkoreanskt begravningståg bakom den ledande likbilen och dennes arvtagare? Förlåtelse, försoning och framför allt viljan att börja med en dialog måste komma inifrån var och en. Jag skulle sannolikt be min Arbetarekommuns främsta företrädare fara till ett varmare ställe om de ens kom på tanken att beordra mig till att se glad ut och klappa händerna taktfast. Att le och samarbeta på kommando utan att jag kände att jag fick prata till punkt. Och. Bli lyssnad på. Få ett kvitto på att det jag framfört nått adressaten med mer än orden

”Jag hör vad du säger”

av en företrädare som sedan går ut i bilen för att åka iväg från mötet. Nästa gång jag såg den ledande företrädaren när det begav sig, och som jag hänvisar till i det specifika fallet, var på TV på väg in i något möte. ”Jag hör vad du säger” betyder, för de som inte fattat det, ”Jag skiter i det”. Inget bra utgångsläge för en dialog. Och då är det ett internt möte i mitt eget partidistrikt. En av de mest framträdande personerna som helt enkelt stänger av i dialogen. Vill inte se. Vill inte höra. Kräver endast att bli sedd utan att behöva ge något tillbaka.

Sådant är inte till gagn för vårt parti och vill man bygga en enighet på den typen av villkor så betackar jag mig också för det. För enighet för mig är det som Westerholm tar upp i slutet på sitt inlägg, att vi har olika infallsvinklar och bakgrunder dessa leder till att det uppstår diskussioner men om man delar de grundläggande socialdemokratiska värderingarna hamnar man för det mesta i samma slutposition eller om man så vill förslag till beslut. Det kan vara så att i en fråga så hamnar jag till höger och i en annan till vänster, så har det faktiskt blivit för mig under de dryga tjugo år som jag har varit socialdemokrat. Men jag känner starkt för de socialdemokratiska värderingarna och ideologin, men för den sakens skull kan en diskussion med någon som synes vara till höger eller vänster eller vad det nu rör sig om inte göra att jag efter att vi kommit fram till ungefär samma slutsats att jag då är höger eller vänster; jag är kort och gott socialdemokrat och det är vi alla det handlar om att hantera lyssnandets konst väl och utifrån det kan vi nå det som behövs för att möta den förda högerpolitiken och slå tillbaka med socialdemokratisk politik...

Bloggat: Norrköpingsbloggen om att sluta slåss sinsemellan, Peter Högberg om vad har han egentligen skrivit om Juholt?, Kristian Krassman om blåljusjournalistik och ljusblå media, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Ab 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, 4, GP, Second Opinion

Intressant?