....som numera är en del av de helger som firas i Sverige och från början kommer detta från den anglosaxiska världen där det denna kväll knackas dörrar och "bus eller godis" är det som utklädda barn i den ena spöklika kreationen efter den andra säger till den eller dem som öppnar...
Jag bjuder på ett klipp från filmen Beetlejuice (kan inte av upphovsrättsliga skäl bäddas in här men klicka på länken för det är ett riktigt underhållande klipp) och med det tillönskar jag mina läsare en glad Halloween... :0)
Jag läste för en stund sedan ett inlägg av Veronica Palm, som handlar om upprustningen av landets miljonprogramsområden, där de äldsta husen är uppåt 50 år gamla vid det här laget. För de som äger dessa hus d v s de kommunala bostadsföretagen som t ex AB Ronnebyhus betyder det helt enkelt att det stundar omfattande upprustningar under de kommande åren, vilket kommer att kräva en hel del kapital förstås men också följande måste till, skriver Palm, för att överhuvudtaget det ska bli något av:
Det räcker inte att som statsministern rabbla ordet ansvar som ett mantra. För att ta ansvar på riktigt krävs mod. Till skillnad från idag hade vi på 60- och 70-talen modiga politiker som vågade ta ansvar för framtiden och bygga bort bostadsbristen. Det är lätt att idag hitta brister i miljonprogramsbyggena, men modet att göra något åt det kräver mer. Hela beståndet av lägenheter från 60- och 70-talet står inför behov av renovering och idag rapporterar ekot om hur dyra renoveringarna blir. Lyssna gärna på inslaget.
Det är något som således är en mycket stor brist i den moderatledda minoritetsregeringens politik i stort och i bostadspolitiken i synnerhet, vilket är till harm för de hyresgäster som bor i allt mer slitna och underhållsbehövande lägenheter som byggdes under 1960 och 1970-talen. Men precis som Palm också är inne på i sitt inlägg, det finns en socialdemokratisk höstbudgetmotion som visar vägen mot en rejäl upprustning av 60 000 hyresrätter i sagda miljonprogramsområden...
Det har så blivit måndag eftermiddag och det är den sista oktober, vilket i de anglosaxiska länderna betyder att det firas Halloween idag något som under senare år fått fotfäste också i Sverige. Medan det sker, händer det också en hel del på den utrikes och säkerhetspolitiska fronten och under de senaste månaderna har läget Syrien eskalerat till ett högintensivt minikrig mellan den sittande diktatoriska regimen al-Assad och demokratiförespråkare. Detta inlägg har därför ett mycket tydligt fokus på händelseutvecklingen i Syrien och Afghanistan. Det som nu sker i Syrien är en diktatorisk regim med presidenten Bashar al-Assad i spetsen, som med alla till buds stående medel vill sitta kvar. Ja man går från al-Assad regimens sida bokstavligen över lik för att behålla makten. För demokratins intåg i landet är något som "hotar" al-Assad och hans närmaste mäns möjligheter att få leva gott i sus och dus, som alla diktatoriska regimer gör och har gjort genom historien på bekostnad av den större delen av befolkningen som får utstå riktigt tuff censur och motbjudande repressiva åtgärder.
Men jag hoppas att det blir förnuftet, som till slut segrar i Syrien det vill säga att al-Assad inser det är slut för dennes långvariga maktinnehav innan det är för sent och han helt enkelt drivs bort med våld, vilket skedde i Libyen med Gadaffi. Jag nämnde också Afghanistan inledningsvis, där det sedan 2001 har varit en amerikansk ledd militär insats på plats för att få fason på det instabila läget där talibanerna ständigt är ett närvarande gissel. Dock är det nu dags att ta nästa steg i form av att satsa på civila insatser, som bygger upp ett samhälle på lång sikt och det skriver Peter Johansson om:
Vad Afghanistan behöva i framtiden är civilt bistånd. Utbildning, infrastruktur. Svenska Afghanistankommittén har verkat i Afghanistan under olika regimer och hittills inte behövt skydd av militär. Snack om att biståndsarbetare behöver militärt skydd är alltså nonsens. Det är dags att sätta ett datum för tillbakadragande av de svenska trupperna i Afghanistan. 2012-07-01 låter bra.
Detta är något som Svenska Dagbladets ledarredaktion inte har insett ännu, som frenetiskt håller fast vid att det behövs mer militära insatser i ett av världens mest krigströtta länder. Det finns en tid och en plats för allt så ock för den militära insats som Sverige deltar i. Ja, det är dags att dra tillbaka de svenska trupperna till den 1 juli nästa år och det är det som nu vi ska ha i fokus för att skifta över till de civila insatser som är steg två efter en militär intervention...
Extra lästips:Sveriges Radio rapporterar om att Palestina numera är medlem i UNESCO trots förväntat motstånd från USA och uppseendeväckande och helt obegripligt motstånd från Sverige....
Bloggat:Monica Green om varför röstar Sverige nej till Palestinas medlemskap i UNESCO?, Tord Oscarsson om Sveriges uppseendeväckande och obegripliga nej till Palestinas medlemskap i UNESCO, Ola Möller om att svenska skattebetalare står för notan, Alliansfritt Sverige om negativt laddade ord - en grundkurs med Helena Rivière, LO-bloggen om svältkur i eurokris, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Jag ska i detta inlägg återvända till den socialdemokratiska förnyelseprocessen, som nu har knappt tre år på sig att hinna med att få till ett mer nyfiket och öppet parti, som på ett klockrent sätt kan förmedla den socialdemokratiska ideologin och värderingarna så att väljarna i valet 2014 känner att "f*n jag vill rösta på S för de har lösningarna som jag tilltalas av". Men det är än så länge aningens för låg fart på denna förnyelse eller ska jag säga nystart för det går i ultrarapid. Naturligtvis håller inte det om Juholt och Jämtin ja hela vårt parti menar allvar med att starta om efter två valförluster på rad, för inte ska det bli en tredje va? Frågan som jag ställer mig är, är det verkligen en framkomlig väg att lova en hel del återställare efter åtta år med den moderatledda minoritetsregeringen? För det har ju framkommit att det ska rättas till missgrepp som sagda regering har hittat på, men jag är inte alls säker på att det är en väg, som S ska försöka ge sig i kast med att vandra och HBT-sossen skriver om detta och anför följande:
Den krassa sanningen är att 2014 (alternativt 2018 eller 2022) har väljarna vant sig vid att den svenska modellen är ett minne blott. Privatiseringar och försämringar av socialförsäkringarna innebär att Sverige har blivit ett ojämlikt samhälle och ”lösningen” ses med blå glasögon: fler jobbskatteavdrag och mer privata välfärdslösningar. Think blue, som reklamen på tv och nere i tunnelbanan säger. Partiet, med Håkan Juholt i spetsen, kan inte lova guld och gröna skogar. Juholt kan inte på sin Canossavandring lova återregleringar, hur gärna jag och många med mig vill se att just järnväg, apotek och elmarknad återregleras.
Just så bister är verkligheten och ja jag är inte alls förtjust i att elmarknaden ser ut som den gör imorgon blir t ex elen dyrare här i de södra delarna av landet eller att apoteket har blivit ett geschäftens Kiviks marknad för att inte tala om att kollektivtrafiken också den ska konkurrensutsättas. Det finns många saker som är helt åt h*vete rent sagt, men att lova att vi i S ska återställa allt till det som det såg ut före alla dessa avregleringar och privatiseringar med mera ger inte valsegern 2014 tyvärr. Det som miljöpartiet med språkröret Gustaf Fridolin i spetsen nu ger sig i kast med kan vara ett sätt att ta tag i och göra så att den förnyelse som S är i stort behov av sätter ordentlig fart, men efter att man har lyssnat in vad som sagts är det så dags för det riktigt svåra att fatta beslut och leda ja våga ha idéer och visioner om ett Sverige där den kunskapsbaserade ekonomin står i centrum underbyggd av sociala investeringar och en värdeburen tillväxt. Detta står med i socialdemokratins höstbudgetmotion och är en alldeles lysande start på den förnyelse som nu måste till; för enbart att tro på återställare är inte vägen framåt, Juholt...
Jag har för en stund sedan läst ett pressmeddelande om fas 3, som faktiskt är mycket intressant och som Nina Drakfors har lagt upp sin blogg. Det är nämligen så att det är en fas 3 anordnare vid namn Monica Jalke, som helt enkelt har fått nog och som vad jag kan förstå av pressmeddelandet som jag citerar en del av nedan vill att de långtidsarbetslösa ska få ett riktigt och juste jobb. Det är bara det att det motarbetas (!) av arbetsförmedlingen, som på uppdrag från den moderatledda minoritetsregeringen har att hantera fas 3 och att man inte vill att de långtidsarbetslösa ska få jobb efter fas 3 projektets avslut är rena rama tramset. För vad är då det egentliga syftet bakom att vi idag har en riktigt sjuk "arbetsmarknadspolitisk" åtgärd? Det är alltmer tydligt att det är inte tänkt att leda till jobb och Jalke skräder inte orden i sin hårda kritik av fas 3 och framför allt hur arbetsförmedlingen på regeringens uppdrag agerar (från Drakfors blogginlägg):
Vi grundare arbetar ideellt och har ingen tillgång till pengar för egen del. Vi blev utvalda på grund av vårt koncept, verkställande och resultat att vara 1 av 3 så kallade guldkorn till slutrapporten inom Stor Stockholm. Vi har nu avböjt att vara med då vi inte vill associeras med detta spel för galleriet. 2 personer anställdes inom 5månader, sista oktober skulle vi ha anställt 3 personer till. 5 personer av 7 är självförsörjande inom 9månader efter lång tids arbetslöshet och utan hopp. Nu sägs alla upp på grund av myndigheternas ovilja alternativ okunskap. Oavsett vilket, så är det ett hån mot all bättre vetande när man pratar om ansvar, samverkan, tillväxt och resultat. Har dessa chefer ingen chef?? Reflektion: Fritt spelrum så länge de äger problemet utan krav på resultat eller prestation. I vår värld kallas den rollen för – Målvakt. (...) Svag okunnig ledning måste ducka då de inte vet vad man pratar om, vem vill blotta sin inkompetens… Reflektion? Sverige gör det igen men nu på hemmaplan med FAS3.. Vi bygger slakterier i Indien men ”glömmer” att kon är helig. Vi har diskuterat att skaffa riskkapital, men det är inte lösningen. Modellen ska vara ett verktyg att arbeta efter i flera städer för att lösa problemet med bristen på arbete.
Ja det är frågan med stort F och som jag direkt vidarebefordrar till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (m) som har det sakpolitiska ansvaret för den s k jobb och utvecklingsgarantin där fas 3 är det sista officiella steget. För det har redan nu blivit så att tiotusentals långtidsarbetslösa har skuffats in i fas 3 med all social stigma som det för med sig och i många fall blir det att ansöka om socialbidrag eller som det numera kallas för försörjningsstöd för att ersättningen antingen är uruselt låg eller så utgår det ingen sådan. För som jag ser det ska fas 3 förse hugade arbetsgivare med gratis arbetskraft, samtidigt får sagda arbetsgivare 5 000 kr per månad och långtidsarbetslös utan att direkt lyfta ett finger för att verkligen se till att det blir jobb eller utveckling. Dock finns det ett undantag och det är Monica Jalke som vill ge de långtidsarbetslösa som hon har tagit emot en utstakad väg mot ett jobb; men det vill tydligen inte Arbetsförmedlingen som på Reinfeldts och Engströms uppdrag ska upprätthålla Sveriges största vuxendagis...
Extra lästips:Vonna Lindström om en begynnande revolt på gång i Sverige...
Bloggat:FASAN om att det är något som är fel mycket fel, Löntagarbloggen om att Annie Lööf inte är någon fackkramare, Leine Johansson om att äntligen avslöjas borgarna, Samuel Engblom om onödig ny anställningsform som bara skapar otrygghet, Domsjö (s) förening om fas 3 som sågas helt av anordnare, Peter Andersson om högern rösträtten och Reinfeldtsk fartblindhet, Björn Andersson om att moderaternas skattesänkningar måste betalas av någon Tord Oscarsson om socialdemokraterna i Västernorrland som presenterar ett initiativ mot barnfattigdomen idag, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Jag har under morgonen läst en ledarartikel i Aftonbladet, som Lena Sommestad har skrivit och hon tar upp frågan om den offentliga välfärden samt varför det är så viktigt att investera i denna så att den fortsatt kan vara till gagn för oss oberoende vilken socioekonomisk bakgrund var och en har. Men det gäller också när det kommer till vilket kön man har, för här spelar alltså en offentlig välfärd en avgörande roll för hur jämställdheten kan slå igenom kan jag utläsa av Sommestads artikel. För hjälps man åt efter bärkraft och får ta del av det som den offentliga välfärden ger efter de behov man har, blir det avsevärt mycket bättre än att som nu med den sittande moderatledda regeringen tvingas åse hur familjepolitiken fullkomligen spretar åt alla håll och hur är det egentligen ställt med jämställdhetspolitiken? Sommestad skriver:
Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj? Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun? Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till.
Där sätter Sommestad fingret på det som är problemets kärna och att det krävs en stark offentlig välfärd som möjliggör att kvinnorna kan ta sig ut på arbetsmarknaden och bidra till familjens försörjning. För precis som Sommestad skriver det är ytterst få kvinnor som vill bli hemmafruar på heltid anno 2011 och ska vi i Sverige ligga i framkant vad gäller jämställdhet; ja då krävs det en offentlig välfärd värdig namnet och inte som nu en alltmer försvagad dito p g a de stora skattesänkningar som den moderatledda minoritetsregeringen är ytterst ansvarig för. Eller är det så att jämställdhet bara är något som man från högerns sida slänger sig med i debatten som ett modeord, för att verka mer engagerad än man egentligen är...?
Jag ska i dagens sista inlägg ta upp den pågående kampen för yttrandefrihet och demokrati i Syrien, som under flera årtionden varit en stenhård diktatur i Mellanöstern, där den sittande presidenten och tillika diktatorn Bashar al-Assad tar till den ena avskyvärda kränkningen mot folkrätten samt de mänskliga fri och rättigheterna efter den andra allt för att en gång för alla kväsa de allt fler högljudda rop efter demokrati. Detta har lett till omfattande demonstrationer ja t o m väpnade strider på flera platser i Syrien med otaliga dödsoffer som följd. Nu är det mycket viktigt att ta ställning för demokratiförespråkarna och att Sverige måste sluta med att utvisa syrianska flyktingar till Syrien, ja det krävs ett tydligt engagemang från S som parti, nu när den moderatstyrda minoritetsregeringen och utrikesminister Carl Bildt (m) verkar ha fått tunghäfta något som Lena Sommestad skriver om idag och där flera socialdemokratiska medlemmar redan har tagit ställning:
Men jag skulle också vilja se en tydligare reaktion från Socialdemokraterna som parti och jag hoppas att fler socialdemokrater vill delta i debatten. Redan den 5 september tog Uppsala arbetarekommuns styrelse, där jag är ledamot, ett uttalande mot utvisningarna till Syrien. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, via Lars G Linder, upprepade den uppmaningen den 20 september: Utvisa inte till Syrien! Låt oss inte släppa frågan! (...) Det borde vara en självklarhet att stödet till de oppositionella också måste få ett uttryck i ett stopp för utvisningarna! Engagemang och opinionsbildning från socialdemokrater behövs, när regeringen tiger. Utvisningarna till Syrien är bara en av många frågor , där socialdemokrater kan bidra till kritik och debatt.
Jag ska även i detta inlägg hålla mig till det som håller på att hända med inte bara socialdemokratin, som f n har en hel del att ta tag i utan om det som egentligen är symptom på att hela det politiska systemet har allt svårare att få fler att dels bli medlemmar i partierna och dels att få dessa medlemmar att väljas till förtroendeuppdrag av olika slag. För det har under en serie av år blivit så att allt färre väljer att bli medlem i de politiska partierna och frågan är hur länge till detta kan fortgå? Det borde finnas en väg bort mot mer fast mark och då läser jag ett debattinlägg i Dagens Nyheter som miljöpartiets ena språkrör Gustaf Fridolin har skrivit tillsammans med Anders Wallner och Helene Öberg. De skriver om att miljöpartiet ska ha nått 250 000 personer och låtit dem få vara med i framtagandet av den valplattform, som (mp) ska gå till val på om knappt tre år. Spännande idéer och en tilltalande framåtanda som socialdemokratin skulle behöva mer än någonsin nu i tider av ständigt sjunkande väljarstöd och Johan Westerholm skriver som alltid klockrena inlägg så ock denna gång. Westerholm tar upp det som jag beskriver som business as usual andan, som utgör en stor fara och bromskloss för det nytänkande ja för den nystart som ännu inte har kommit särdeles långt:
Med 28 procent i väljarstöd och en negativ trend, ett parti som sakta men säkert skördar frukterna av 1980-talets falangstrider i SSU, med allt färre som attraheras av ett parti där skolning i fackförbunden eller SSU i unga år väger tyngre i urvalet inför förtroendeuppdrag än reell arbetslivserfarenhet så är tid det sista vi har gott om. Ett parti som inte begripit att det inte är statsbärande längre. Som fortfarande yrvaket letar efter nycklarna till Rosenbad trots att vi blev av med dom för fem år sedan. Väljarna vill inte att vi ska få dessa nycklar åter som vi ser ut idag. Trots det så rör sig alla dessa tjänstemän och förtroendevalda som ska ansvarar för att sjösätta de mekanismer som ska göra oss till Sveriges mest nyfikna och öppna parti med en sävlighet som närmast kan liknas med en varan. När ska alla dessa människor börja inse att vi inte har tiden på vår sida? När väljarstödet kryper under 20 procent? Det finns hos de jag träffat på Sveavägen 68 ingen insikt att ett parti börjar och slutar sin historia med noll procents väljarstöd.
Jag skriver om i rubriken att S är ute på ett gungfly och än så länge lyckas man att hålla sig på benen och undvika att trampa igenom det och sjunka till botten men för hur länge till? Det finns som Westerholm skriver, ingen tid till att låta det som sker, få fortsätta att göra det mitt framför ögonen på oss. För just nu (trots att M lider av idé och visionstorka) drar moderaterna iväg från socialdemokraterna, som sjunker i mätning efter mätning och krismedvetandet är sorgligt nog väldigt lågt för om man bara gör som man alltid gjort löser sig allt och väljarna kommer att strömma tillbaka som skedde 1994. Men det kommer inte att bli så och Peter Andersson skriver ett mycket bra inlägg i ämnet, ja att socialdemokraterna har mycket att lära av just miljöpartiets tillvägagångssätt som borde inspirera till att ta tag i socialdemokratins sätt att presentera sin ideologi och värderingar. För det gäller att väljarna i valet 2014 känner att S har lösningarna på de vardagsbekymmer som på ett eller annat sätt försvårar vardagen, för att få nycklarna till Rosenbad. Andersson tar upp tre punkter, som inte bara Juholt och Jämtin verkligen borde ta till sig, utan så ock för alla (s) medlemmar:
* Socialdemokratin måste igång med ett engagerande av människor utanför partiet om politik. Det gröna folkhemmet, kunskapsdriven ekonomi, jobben och tillväxten, de växande klyftorna.
* Socialdemokratin måste prata politik vid varje tillfälle. Jag är ytterst skeptisk till att det går att "prata" sig till en i väljarnas ögon förlåtelse för de senaste veckornas händelser oavsett vad som sakligt sätt är rätt och riktigt.
* Socialdemokratin måste lyssna på, uppvärdera och vårda sina kärleksfulla kritiker. Men samtidigt måste en del av kritikerna själva tänka till på vad man själv vill med partiet, inte entaktat efterlysa att andra ska göra allt. Visst kan man välja "surtyckandet" utan att själv berätta om den politik som faktiskt finns i bl.a. budgetmotionen. Men då gör man ett aktivt val som knappast leder uppåt. Detta förutsätter samtidigt att partiet självt skapar arenor för dialogen.
Bloggat:Roger Jönsson om att det är dags att samtala med över nio miljoner människor i Sverige, Ola Möller om S dipp nedåt i opinionen och sist hemske Morgan, Peter Högberg med en krönika om samtidens Vimmerby och socialdemokraterna, Thomas Böhlmark om med Juholt tillbaka till 70-talet?, Kent Persson om att S problem också kan bli M:s problem, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Jag var tidigare i förmiddags på ICA Maxi i Ronneby för att göra en del småinköp som inte hanns med i fredags och då bläddrade jag lite snabbt upp ledarsidorna i de ledande kvällstidningarna. Det var tre mycket intressanta ledare visade det sig, som jag nu för en stund sedan läste desto noggrannare på nätet och framför allt en av dessa fångade mitt intresse och det var en ledare i dagens Aftonbladet, som Eva Franchell har skrivit. Franchell tar upp det mediedrev som riktades mot socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt och den mycket beska kritik som efter ett tag kom mot Ab:s publiceringar, försöker nu Franchell att ta udden av genom att hävda att det var folkets vrede som drev på alltsammans. Jag delar inte den beskrivningen för det som eldade på det hela var artikel efter artikel med den ena "avslöjandet" efter det andra och Kristian Krassman anför följande klockrena analys i ämnet:
Franchell menar dock att det inte är journalisterna som fäller bytet, utan folket själva. Hennes resonemang kring "dreven" är intressant, men bara för att ordet sant är en del i ordet intressant så betyder det inte med automatik att det har med varandra att göra. Storyn om Juholts boende var enligt Franchell "journalistiskt glasklar". Detta till trots måste hon nu alltså förklara för opinionen, att så var fallet och att drevet gick på det bränsle om opinionens vrede utgjorde. Sett mot hennes eget försvarstal så är bilden som Franchell målar, att media agerar i folkets tjänst, och inte aktieägarnas intresse, rent löjeväckande.
Det är så som jag ser på Aftonbladets roll i ett av tidernas mest sanslösa mediedrev och Franchells inlägg är ett krystat försök att försvara Ab:s taffliga agerande. Men med det sagt, finns det då inte en risk för att det i det socialdemokratiska partiet blir en sammandragning i leden och likt en igelkott som känner att det är något hotfullt på gång spänner sig runt sig själv och låter taggarna stå rätt ut? Jo den risken finns faktiskt och under den landsomfattande resa som Juholt är ute på och som möts av stående ovationer kan man ana en antimedia inställning i våra egna led, som enligt Ulf Bjereld kan allvarligt störa den så viktiga förnyelseprocessen i socialdemokraterna. Det är förstås inte bra om det nu blir på det viset, för nystarten/förnyelsen är av yppersta vikt att den får fortgå eftersom vi har åkt på två valförluster på raken och enligt min högst personliga bedömning beror detta på att vår politik inte ansetts vara relevant i väljarnas ögon...
Extra lästips: Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja har i två rapporter skrivit om mediedrevet mot Juholt och vad som behöver hända nu...
Mer behöver egentligen inte tilläggas, för det hade varit mer klädsamt från allra första början om moderaterna helt enkelt hade erkänt att historien faktiskt stämmer att man var emot allmän och lika rösträtt och att man inte var med i kampen mot apartheid i Sydafrika utan istället motsatte sig det. Nu väljer alltså moderaterna att behålla de historierevisionistiska skrivningar, som finns med i partiets idéprogram och som har till syfte att ikläda (m) i en avsevärt bättre dager än vad den faktiska historieskrivningen ger stöd för. Detta försöker i vart fall Hans Wallmark i inslaget ovan på ett mycket krystat sätt förklara/försvara utan att lyckas särskilt bra ska tilläggas. Ola Möller skriver följande klockrena inlägg i ämnet:
Moderaterna gör allt för att förbättra sitt rykte och Moderaterna gör allt för att dölja sin agenda. Det är oärligt och det är hemskt. Det hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle och dessvärre bekräftar hela den här historien det vi vet. Moderaterna sätter sina egna intressen framför sanningen och är beredda att omdefiniera verkligheten om det så behövs. Så agerar extrema höger- och vänsterkrafter och det har historiskt lett till horribla skeenden. Om detta må ni berätta.
Uppdaterat den 31 oktober kl 18.00: Följande inslag sändes i SVT:s Agenda igår kväll och Marita Ulvskog europaparlamentariker (s) debatterade detta om den moderata historierevisionismen mot just partistyrelseledamoten Hans Wallmark (m):
Bloggat:Peter Högberg om att moderaterna gillar rösträtten för män, Möjligheterna(s) Vilhelmina om att politik är PR för (m), Jinge om pinsamt så att jag skäms för (m), Peter Johansson 1 om att Arkelsten tål inte kritisk media - hon avföljer dem, 2 om riksdagsledamoten Hanif Bali (m) som verkar vara på ond fot med Alexandra Pascalidou, Annarkia om att för moderaterna är politik PR, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Igår kom det en mycket glädjande nyhet att SAAB i Trollhättan ser ut att bli ett helägt kinesiskt bolag, som därmed får leva vidare och producera välkända kvalitetsbilar med mycket hög säkerhet som ledstjärna. Ja jag ska faktiskt erkänna att jag är lite SAAB biten och mitt första bilminne är från just en svart SAAB 96 med en V4-motor, som var både riktigt bränslesnål och dito säker att åka i med den tidens mått mätt och dessutom gick det att köra offroad med den också (det har med kardanaxeln att göra). Men frågan är nu, om den räddningsplanka som Pang Da och Youngmans avsiktsförklaring utgör kommer att leda SAAB bort från den djupa kris man de facto sitter fast i?
Det är nämligen så att det kommer i slutändan att avgöras på andra sidan av Atlanten i USA, i Detroit där General Motors huvudkontor är beläget och eftersom GM har varit huvudägare i SAAB under drygt två decennier samt att SAAB:s bilar har en betydande andel teknik som härrör från just GM, kan den avsiktsförklaring om ett köp av hela SAAB från kinesisk sida stanna vid just det. Det vore förstås förödande slag mot de anställda i SAAB, Trollhättan och faktiskt mot Sverige i slutändan så jag hoppas att det ändå blir så att GM fattar beslut om att ge grönt ljus till det som sedermera blir ett avtal om köp av SAAB; för visst ska det även i framtiden kunna bli så att det första bilminnet för kommande generationer blir i en SAAB, inom den närmaste tiden får vi svaret...
Jag läste på SVT Text igår kväll om att Statistiska Centralbyrån (SCB) hade lagt fram en rapport om att klyftorna i Sverige har förstärkts framför allt under de senaste åren. Det som SCB har undersökt är skillnaden mellan de som har ett arbete och de som inte har det och här har den moderatstyrda minoritetsregeringens politik slagit igenom ordentligt främst genom det s k jobbskatteavdraget som har gett mest till de med de högsta arbetsinkomsterna och som har missgynnat dem som av olika skäl inte har ett arbete. Ty intentionen är lika isande kall som cynisk att genom att låta piska vina över de sjuka, de långtidsarbetslösa samtidigt som de som har ett hög betalt arbete får kraftigt sänka skatter ska den förstnämnda gruppen bli mer benägen att "sluta med att leva på bidrag" och istället söka ett arbete med sig:
Jag blev inte förvånad när jag hade läst igenom hela SCB:s rapport och det Sverige som nu växer fram består i att man från politiskt håll slår på de som redan ligger allt medan de som har det riktigt bra kan avnjuta stora skattesänkningar kombinerat med olika former av bidrag som den moderatstyrda minoritetsregeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt (m) i spetsen har kokat ihop. Det som emellertid är skrämmande är att den cyniska människosyn som ligger bakom den förda politiken inte ifrågasätts mer än den faktiskt gör och det är upprörande för inom en månads tid ska jag sätta mig i sammanträde med Ronneby församlings fondkommitté för att behandla de desperata ropen på hjälp från de som inte duger i det moderatstyrda och iskalla Sverige anno 2011. Men det bekommer inte finansminister Anders Borg (m), som försvarar de ökande klyftorna:
I dagens sista inlägg ska jag ta upp frågan om den privatisering rörande omsorgen om de äldre som har kommit olika långt i landet och som Eva Franchell har skrivit om i en ledare på Aftonbladets ledarsida idag. Franchell uppmärksammar detta eftersom det har framkommit flera upprörande vårdskandaler i Stockholm, där privata vårdföretag har fått med den moderatstyrda majoritetens goda minne där härja i stort sett fritt med synbart resultat. Det som gör det hela än mer uppseendeväckande och motbjudande är att moderaterna i sitt idéprogram har med skrivningar, som vill få oss att tro att omsorgen av våra gamla kommer att i deras Sverige bli så bra så även när marknadskrafterna slagit sina klor i äldreomsorgen. Franchell tar upp hur det de facto ser ut i det moderatstyrda Stockholm:
På Koppargårdens äldreboende i Vällingby bor 232 äldre och dementa. Där var det stadens egen sjuksköterska som slog larm. Personalen hinner inte med, antalet avlidna är i dag 60 procent större än 2005, men ändå har den medicinska kompetensen minskat. Det privata vårdbolaget Carema vann upphandlingen på fast pris, det vill säga staden la ett pris och det bolag som kunde erbjuda mest vård för pengarna vann kontraktet. – Vi har den personaltäthet kommunen betalar för, säger Caremas vd Carl Gyllfors i DN. Avtalet med Carema kommer nu att sägas upp. Men trots dessa erfarenheter väljer Stockholm att gå vidare och privatisera den kommunala äldrevården på Katarinagården på Söder. Vinnare den här gången blev Attendo Care. – Nu får Attendo bevisa att de gör ett bra jobb, säger Christoffer Järkeborn (M) till DN.
Ja tjenare, det har inte för en sekund föresvävat moderaterna i Stockholm att det som man har öppnat för med de privatiseringar, som har skett av kommunalt driven äldreomsorg inte alls har visat sig vara till gagn för de som primärt är berörda av det d v s de gamla som bor på dessa särskilda boenden. För det är med de ideologiska skygglapparna på som man från moderaternas sida har valt att driva igenom privatiseringar och avknoppningar av kommunal verksamhet, som om den fått de resurser som krävs för att ständigt förbättra verksamheten hade varit bäst att ha kvar i kommunal regi. För när privata vårdföretag med riskkapitalister som ägare tar över, blir det ofta så att man tar ut ordentliga vinster som förs utomlands för att skatten ska bli så låg som möjligt helst ingen skatt alls, alltmedan pressen på de anställda och på de äldre blir etter värre för att vinsten är i dessa företag överordnad allt annat...
Det har minsann hänt en hel del vad gäller det svårt krisdrabbade SAAB i positivt hänseende ska tilläggas, vars anställda i Trollhättan under en längre tid har svävat mellan hopp och förtvivlan om skulle SAAB som har tillverkat bilar sedan 1950-talet överleva eller inte? Till det kommer det omfattande strulet med de anställdas löner som även denna månad har varit försenade, men den avsiktsförklaring som har undertecknats idag med två kinesiska bilföretag Pang Da och Youngman och som innebär att man från sagda bolags sida talar om att ett köp är på gång räcker tydligen för att de försenade lönerna kan betalas ut precis i tid innan månadsskiftet i nästa vecka. Kommer det nu att en gång för alla ordna upp sig för SAAB? Det återstår att se för det är trots dagens glada besked en lång väg kvar innan dagens besked omsätts i ett färdigt och underskrivet avtal; jag delar Ola Möllers analys:
Att Muller skulle ha varit blåögd tvivlar jag dock på. Jag tror snarare han visste precis vad han gjorde. Han tog en risk för att tjäna pengar och det verkar han ju också ha gjort. Till vilken nytta kan man fråga sig? GM:s kines- och rysskräck verkar nu återigen vara det stora hotet mot SAAB:s överlevnad. Om det vill sig riktigt illa kommer amerikanska geopolitiska intressen att sätta käppar i hjulet för affären. Samtidigt kan man ju se det som "tur i oturen" att det är kapitalisterna som ska driva på. Om GM har två miljarder kronor att hämta hem är det mycket troligt att affärsintresset får gå före rädslan.
Jag hoppas verkligen att denna avsiktsförklaring följs av ett avtal om köp av SAAB Automobil i Trollhättan, för vad jag förstår det som ämnar de tilltänkta kinesiska ägarna att låta biltillverkningen vara kvar i Trollhättan och så också själva produktutvecklingssidan också. För ska SAAB överleva på riktigt behövs nya bilmodeller som säljer bra och som genererar intäkter till SAAB:s kassa, som under flera år har varit i det närmaste tom och när det funnits pengar i den har dessa bestått i lånade pengar. Det ägande som Victor Muller har varit den högste representanten för har inte direkt varit till SAABs fördel för att uttrycka det milt. Så jag är ense med Möller om att det nu måste gå SAAB väl och jag håller också mina tummar för att det ska gå bra för en gångs skull. Dagens besked innebär alltså att SAAB får rulla vidare till mycket stor glädje för primärt 3 000 anställda i Trollhättan med omnejd, och så således på näringsdepartementet med näringsminister Annie Lööf i spetsen, som nu verkar få bort en för regeringen Reinfeldt ytterst skållhet potatis...
Jag vill via Veronica Palm (s) uppmärksamma att vi har en växande barnfattigdom i Sverige och Palm skriver att hon skäms för det som håller på att ske framför våra ögon; det är en känsla som jag också får för den moderatstyrda minoritetsregeringen har ingen förmåga tydligen att ta ansvar för den förda politiken och sålunda skäms statsminister Fredrik Reinfeldt (m) inte för att 220 000 barn lever i fattiga familjer i Sverige anno 2011. Jag rekommenderar att du ser på följande lilla videoklipp:
Jag tycker att detta inte är godkänt för ett land som Sverige, för vi kan mycket bättre än så här, ty det handlar om politiska prioriteringar och den sittande minoritetsregeringen Reinfeldt har valt att satsa 100 miljarder kronor + på sänkta skatter till de som redan har mest och notan för det har gått till de mest utsatta som de svårt sjuka som utförsäkrats från sjuka sjukförsäkringen och de långtidsarbetslösa i fas 3 vilket spiller över på de barn som lever i dessa familjer som råkat illa ut. Skamligt är bara förnamnet, hördu Reinfeldt!
Ja det måste varje beslutsfattare på framför allt riksnivå i dessa dagar förhålla sig till då jobben är viktiga för Sveriges möjligheter att stå starkt och sammanhållet. Det betyder att man måste lägga de förslag som gör att industrin kan få goda möjligheter att växa och skapa fler arbetstillfällen. Det är något som jag tydligt kan utläsa i socialdemokraternas höstbudgetmotion där järnvägssatsningar finns med som ett särskilt prioriterat område, eftersom det är ett mycket bra sätt att främja industrins möjligheter att kunna etablera sig på en ort eller att växa ännu mer på orter där man redan finns. Jag har för en stund sedan läst inlägg och artiklar som tar upp just detta på ett eller annat sätt och Peter Johansson skriver om hur det i Ludvika planeras start av gruvdrift igen, något som kan skapa drygt 1000 nya jobb men:
Frågan är hur mycket 1000 jobb i Ludvika kommun är värda i arbetslinjens tider. Avser Reinfeldt satsa de pengarna som krävs på järnvägen för att skapa jobb och framtidstro i orter där den varan länge varit ransonerad? Jobb i de traditionella industriorterna skulle även avlasta bostadsmarknaden i våra tätorter. Inte alla som flyttar gör det för att de vill, många gör det av tvång. En och annan ”stabo” skulle säker också kunna tänka sig byta avgaser mot barrskog och älg.
Det är samma sak oavsett var i landet som det talas om industrisatsningar vare sig det är i Ludvika eller i Ronneby, för det handlar om att för företag och dess anställda på ett enkelt och snabbt sätt kunna använda sig av den infrastruktur i det här fallet järnvägstrafik, som kanske finns redan men som måste fräschas upp eller måste det helt enkelt byggas ny sådan. Utan detta kan det inte bli någon jobbtillväxt att tala om och det är till stort men för hela Sverige, för som jag ser det måste det fler riktiga och juste jobb i hela Sverige inte bara i storstadsregionerna med omnejd. För att det ska kunna nå dithän, krävs det därför en stabil och upprustad järnväg, som kan ta de gods och persontransporter som behöver gå till och från produktionsenheten och för att det ska bli så; ja då behövs det mångmiljardinvesteringar från statens sida så att jobben kan bli mångdubbelt fler. Det är något som ju borde ligga i den moderatstyrda minoritetsregeringens intresse eftersom man säger sig stå upp för arbetslinjen eller ska det bara stanna vid tomt prat, Reinfeldt och Lööf??
Jag har läst om dagens opinionsmätning, som Synovate har låtit göra och som publicerats i Dagens Nyheter och jo då det är ett rejält tapp för socialdemokraterna framför allt bland de kvinnliga väljarna medan vänsterpartiet och framför allt miljöpartiet ökar. På den borgerliga kanten är det tydligt att moderaterna befäster sin roll som jätten Glufsglufs och är klart största parti alltmedan det är ytterst ringa rörelser för de andra små borgerliga partierna. Jag läser ett inlägg som Peter Andersson har skrivit och han tar förstås upp opinionsmätningen men också följande mycket intressanta iakttagelse:
Sverige verkar också ha glidit in i något av "drevtrötthet". Förvisso försöker Aftonbladet berätta om historier som gäller statsråds bostadsaffärer som för mig som bara skummar dylika nyheter verkar vara mycket allvarligare och mer utstuderat mygel än i fallet Juholt. Men vi svenskar verkar ha vant oss vid att trixande till höger på den politiska skalan liksom bara finns. Dreven uteblir. (...) Hur många vältaliga partikampanjarbetare partiet än kan mobilisera så är det kärvt om vi samtidigt ger medier anledning att skriva i dystra rubriker. Partiarbetare behöver en tydlig politik och en trovärdig ledning som motor för sina samtal med väljare. Annars uteblir de efterlängtade framgångarna.
Just det, det gäller att ha ordning på korten och veta vad det är man säger och att det som utgör faktaunderlag är korrekt och genomarbetat, annars kan den moderatstyrda minoritetsregeringen mycket enkelt glida undan och motattacken låter inte heller vänta på sig från sagda regering och dess stödtrupper i ekokammaren. Något som också gäller högerns bloggare, som denna morgon går helt i spinn över det som sker och så här skriver Fredrik Antonsson, som bloggar på bloggen Tokmoderaten:
SIFO sade samma sak alldeles nyss, Synovate säger det idag - Socialdemokratins och Juholts kris är oändligt djup. Det finns i dagsläget ingen verklig opposition vilket naturligtvis är förödande för en regering som kan samla navelludd mest hela dagarna utan att behöva oroa sig för vad som komma skall. Regeringen Reinfeldt behöver inte prestera, inte vara på tårna - det räcker med att spela på motståndarens inkompetens för att vinna matchen...
Nej hör ni, Juholt och Jämtin det går inte att bjuda på sådana här straffsparkar för högern tvekar inte att sätta dem i mål även om sagda höger lider svårt att både idétorka och visionsrädsla i ett läge när klyftorna i samhället ökar i en allt snabbare takt. Detta sker p g a en cynisk och isande kall högerpolitik som gör att socialbidragsberoendet ökar och där den som står utan arbete eller är utförsäkrad från sjuka sjukförsäkringen lämnas stående på bar backe helt utlämnad åt sitt eget öde. Staffan Lindström skriver mycket bra om det som borde vara i fokus och jag rekommenderar varmt läsning av hans slutsatser. Det är dags att tala politik igen och hur konkret den socialdemokratiska politiken kan göra skillnad till det bättre för var och en av oss...
Bloggat:Ola Möller om den positiva sidan av saken, HBT-sossen om att politiken är ingen j*vla karriärväg, Mikael Damberg om vikten av kritiskt tänkande, Tord Oscarsson om drevet mot Juholt fortsätter men inte mot de moderata statsråd som tjänat miljoner på dubbel bosättning, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Jag har nåtts av nyheten om att socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt minsann lade fram en felaktig sifferuppgift under partiledardebatten härförleden om andelen personer, som i Sverige går på socialbidrag eller försörjningsstöd som det heter idag. Direkt går förstås borgarnas bloggare igång på denna mörka fredagsmorgon och vill direkt smeta in så mycket lort det bara går på Juholt. Men då är det viktigt att inte med en gång gå till motoffensiv utan analysera vad är det för uppgifter som visar på att Juholts siffror/statistikuppgifter inte är helt korrekta? För det får jag med handen på hjärtat erkänna att så är fallet, när jag granskar det som media har letat reda på. Men jag kommer också fram till den slutsats som Sebastian Stenholm tar upp i sitt inlägg och han anför följande klockrena analys om bakgrunden till den de facto stegrande socialbidragsutvecklingen:
De riktiga siffrorna pekar ju än mer på orsaken till att försörjningsstöden skenar och vem som faktiskt är ansvarig för den utvecklingen. Det är ju Alliansen. Det är ju Alliansen som gjort människor så fattiga att de sitter i horder på våra socialkontor. Det är Alliansens nedmontering av A-kassan som gjort att försörjningsstödet tagit dess plats. Så har aldrig tanken varit med försörjningsstödet. Att antalet socialbidragstagare nu är alarmerande och att Alliansen saknar idéer är en del. Det andra är att man påpekar att de högsta siffrorna innan hamnar på åren 1996, 2000 och 2001. Och helt korrekt det med, det var de åren Socialdemokratin städade upp efter den borgerliga regeringstiden senast. En borgerlig regering har gång på gång visat vara sig dyr för Sverige och synonymt med ökade klasskillnader och fler i fattigdom. Det är en korrekt historiebeskrivning.
Det är där skiljelinjen i svensk politik ligger just nu och med det sagt vill jag avslutningsvis framföra att det är viktigt att ha koll på de faktauppgifter, som man använder sig av i debatten. För minsta lilla fel kan snabbt vändas från att vara en udd riktad mot den politiska meningsmotståndaren i det här fallet den moderatstyrda minoritetsregeringen till att istället bli något som riktas mot en själv. Det är det som har hänt här för Juholts del och det är ytterst beklagansvärt, för det riktar bort uppmärksamheten från det som är viktigast det vill säga politiken till att handla om huruvida det görs en faktakoll eller inte av socialdemokraterna före debatterna startar, är att man helt enkelt inte gjort en granskning av den statistik som finns på andelen som uppbär försörjningsstöd och hur snabbt denna ökar. Tills nästa gång är mitt goda råd till Juholt och framför allt till hans stab; glöm inte att gå igenom det faktaunderlag som sedan ska användas i debatten mot statsminister Fredrik Reinfeldt (m) för blir det fel utnyttjar borgarna det direkt och det har vi inte råd med men framför allt inte de som i allt större antal hamnar i utanförskapets bitande köld...
I dagens sista inlägg ska jag gnälla riktigt ordentligt, för det börjar bli alltför mycket nu av bad news. För det första på tisdag i nästa vecka den 1 november träder den nya elzonsindelningen i kraft som Svenska Kraftnät är ålagd av EU att införa. Det betyder i korthet att längst i norr blir elen väldigt billig för att för varje zon som vi passerar på väg söderut bli allt dyrare och dyrare, tills vi når den elzon som kallas för Malmö. Denna innefattar Skåne, Blekinge, Halland, Kronoberg och Kalmar län och här kommer det att kännas i plånboken lagom till jul för främst villaägarna; men som om det inte vore illa nog finns det två svårt krisande landsting ja det ena är en region d v s Region Skåne och grannen landstinget Blekinge som brottas med ekonomiska bekymmer av det större slaget. I landstinget Blekinge är det också besparingar, men också med allra största sannolikhet en skattehöjning att vänta för invånarna i Blekinge; medan det i Region Skåne väntar "bara" stora besparingar p g a att en miljard har tappats bort (!!) av den moderatstyrda majoriteten ja jisses, Ola Möller skriver det som jag också känner som boende i de södra delarna av landet:
I ljuset av denna vetskap bör man som skåning fråga sig hur väl Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs bevingade ord om "inga besparingar och nedskärningar kommer att drabba Sverige" egentligen stämmer. Är det verkligen så att den svenska ekonomin är sådär förträfflig som påstås eller är det kanske så att kostnaderna i landet skjuts från staten till kommuner och landsting vilket gör att siffran på sista raden i stadsbudgeten kan vara svart men för landstingen är den röd som en påse blod.
När jag igår kväll såg följande inslag i SVT:s Blekingenytt om att Malmö Energi såldes alldeles för billigt till Sydkraft i början av 1990-talet och ett energi företag som numera heter EON vars följder har lett till kraftigt höjda elnätspriser i Malmö kan jag inte annat än djupt sucka åt eländet. För så blir det ofta när man genomför privatiseringar/utförsäljningar av offentligt ägd och driven verksamhet, att priserna höjs i steg tills det är rent av svinaktigt dyrt. Att dessutom detta gjordes av socialdemokraterna i Malmö med Lars Engqvist i spetsen, i och för sig fanns det en stark opposition inom (s), som inte ville sälja Malmö Energi och all heder åt dem, men själva resultatet vart en försäljning och det gör förstås inte saken bättre:
Till det har vi alltså en mer eller mindre handlingsförlamad moderatstyrd minoritetsregering, som inte gör särdeles mycket kanske beroende på att det som sker med utförsäljningar och privatiseringar som vi ser på just elnätssidan ligger i linje med den ideologiska övertygelse som högern har och som går ut på att sälja ut till underpris för att sedan titta på medan de privata ägarna ser till att sko sig på affären. Illa illa minst sagt men så är det i det Sverige som under de senaste åren befästs p g a sagda minoritetsregerings politik. Till det kommer dessutom det moderatstyrda styret i Region Skåne förslag om att det ska bli dyrare att åka kollektivt i regionen. Ser man allt i ett sammanhang framstår det pågående systemskiftet med all avsevärd och motbjudande tydlighet, alltmedan mörkret sänker sig över Ronneby, Blekinge och södra Sverige. Ja idag känner jag mig riktigt gnällig, men så finns det också fog för det som synes...
Bloggat:Heléne Björklund om ett positivt förslag från invånare i Sölvesborg, Anita Ullman om nej till att höja priserna i Region Skånes kollektivtrafik, Heidi Laine Lundgren om ett nej till dyrare kollektivtrafik i Skåne, Veronica Palm om att byggandet går ned ytterligare enligt ny prognos från Boverket, Alliansfritt Sverige om ställningen mellan Supermiljöbloggen och Timbro (1 - 0), Löntagarbloggen om en arbetsmiljöundersökning av lärarnas arbetsmiljö som är alarmerande, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
