Det har blossat upp till en rejäl debatt i Sverige om den europakt, som nu ska sjösättas för att mota den mycket allvarliga och dito djupa kris som har slagit till med full kraft och sänkt ett antal euroländer till så nära ruinens brant man kan komma. Den moderatledda minoritetsregeringen är oenig om vad som ska göras, folkpartiet vill mer än gärna driva på för ett ja medan moderaterna och dess partiledare/statsminister Fredrik Reinfeldt inte riktigt vet något alls om vilken linje som Sverige ska stå för. Frågan som jag då ställer, är det då så klokt av Sverige att ta steget in i en pakt, som är ämnad för att rädda den valutaunion som vi 2003 sade bestämt nej till att gå med i? Katrine Kielos skriver på Aftonbladets ledarsida om det som är det Reinfeldt såsom statsminister inte kan banga för hur länge som helst:
Det hindrar dock inte Folkpartiet från att gå ut och ropa att självklart måste Sverige gå med i den nya pakten. Trots att en folkomröstning har sagt nej till euron och trots att det svenska stödet för valutaunionen nu är i princip utraderat. Det har aldrig stoppat en folkpartist. Folkpartiet pratar om vikten av ett enat Europa. Men enda sättet som Europa kommer att kunna enas på är om EU blir ett verktyg för social utveckling. Det som skymtar i europakten är däremot något helt annat. Fredrik Reinfeldt bör säga nej till europakten för svensk del. Han bör också fundera över om EU-ministerposten i alliansregeringen bäst sköts av en folkpartist. Partiet ska respekteras för sin principfasthet, men deras hållning i EU-frågor är så extrem utifrån dagens läge att de nog kan göra bättre nytta på ett annat område.Så det är egentligen ganska enkelt antingen säger Sverige ja till att gå med i en ytterst svajig europakt (vilket bl a folkpartiets partiledare Jan Björklund så gärna vill) ett beslut som i sådana fall är mer eller mindre en förtäckt ingång till ett fullvärdigt medlemskap i EMU (Sverige är med i EMU, dock står vi på det andra trappsteget efter vårt nej till det tredje steget) eller så lyssnar man från den moderatledda minoritetsregeringens sida till det tydliga besked som det svenska folket gav i folkomröstningen om euron i september 2003 när en klar majoritet sa nej till euron och säger helt enkelt nej till att gå in i europakten. Det är mycket bra att socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt satt ned foten och säger nej till att Sverige ska hoppa i en galen tunna, men det slutliga avgörandet ligger i statsminister Fredrik Reinfeldts händer men här är det desto svårare att komma till skott. Hur svårt kan det egentligen vara att följa ett folkomröstningsresultat...??
Bloggat: Ola Möller om att Juholts nej är folkets nej, Thomas Janson om varför Sverige inte bör gå med i europakten, Helena Ericson om att EU är inte längre den enda marknaden, Nils Lundgren om inte eurons fel?, Carl B Hamilton om en jämförelse med Storbritanniens perkära läge, Åsa Westlund om att regeringen bidrar till antibiotikaresistensen, Stig-Björn Ljunggren om samhällsgemenskapens baksida, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Media: Sydöstran 1, 2, Arbetarbladet, Länstidningen, RoD, Dalademokraten, Folkbladet 1, 2, SvD 1, 2, SVT, Ab, SR, DN 1, 2, 3, 4, Östran
Intressant?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar