Tyvärr är (S) ute på ett gungfly, då stakar (mp) ut vägen mot fastare mark....

(illustration: Robert Nyberg)

Jag ska även i detta inlägg hålla mig till det som håller på att hända med inte bara socialdemokratin, som f n har en hel del att ta tag i utan om det som egentligen är symptom på att hela det politiska systemet har allt svårare att få fler att dels bli medlemmar i partierna och dels att få dessa medlemmar att väljas till förtroendeuppdrag av olika slag. För det har under en serie av år blivit så att allt färre väljer att bli medlem i de politiska partierna och frågan är hur länge till detta kan fortgå? Det borde finnas en väg bort mot mer fast mark och då läser jag ett debattinlägg i Dagens Nyheter som miljöpartiets ena språkrör Gustaf Fridolin har skrivit tillsammans med Anders Wallner och Helene Öberg. De skriver om att miljöpartiet ska ha nått 250 000 personer och låtit dem få vara med i framtagandet av den valplattform, som (mp) ska gå till val på om knappt tre år. Spännande idéer och en tilltalande framåtanda som socialdemokratin skulle behöva mer än någonsin nu i tider av ständigt sjunkande väljarstöd och Johan Westerholm skriver som alltid klockrena inlägg så ock denna gång. Westerholm tar upp det som jag beskriver som business as usual andan, som utgör en stor fara och bromskloss för det nytänkande ja för den nystart som ännu inte har kommit särdeles långt:

Med 28 procent i väljarstöd och en negativ trend, ett parti som sakta men säkert skördar frukterna av 1980-talets falangstrider i SSU, med allt färre som attraheras av ett parti där skolning i fackförbunden eller SSU i unga år väger tyngre i urvalet inför förtroendeuppdrag än reell arbetslivserfarenhet så är tid det sista vi har gott om. Ett parti som inte begripit att det inte är statsbärande längre. Som fortfarande yrvaket letar efter nycklarna till Rosenbad trots att vi blev av med dom för fem år sedan. Väljarna vill inte att vi ska få dessa nycklar åter som vi ser ut idag. Trots det så rör sig alla dessa tjänstemän och förtroendevalda som ska ansvarar för att sjösätta de mekanismer som ska göra oss till Sveriges mest nyfikna och öppna parti med en sävlighet som närmast kan liknas med en varan. När ska alla dessa människor börja inse att vi inte har tiden på vår sida? När väljarstödet kryper under 20 procent? Det finns hos de jag träffat på Sveavägen 68 ingen insikt att ett parti börjar och slutar sin historia med noll procents väljarstöd.

Jag skriver om i rubriken att S är ute på ett gungfly och än så länge lyckas man att hålla sig på benen och undvika att trampa igenom det och sjunka till botten men för hur länge till? Det finns som Westerholm skriver, ingen tid till att låta det som sker, få fortsätta att göra det mitt framför ögonen på oss. För just nu (trots att M lider av idé och visionstorka) drar moderaterna iväg från socialdemokraterna, som sjunker i mätning efter mätning och krismedvetandet är sorgligt nog väldigt lågt för om man bara gör som man alltid gjort löser sig allt och väljarna kommer att strömma tillbaka som skedde 1994. Men det kommer inte att bli så och Peter Andersson skriver ett mycket bra inlägg i ämnet, ja att socialdemokraterna har mycket att lära av just miljöpartiets tillvägagångssätt som borde inspirera till att ta tag i socialdemokratins sätt att presentera sin ideologi och värderingar. För det gäller att väljarna i valet 2014 känner att S har lösningarna på de vardagsbekymmer som på ett eller annat sätt försvårar vardagen, för att få nycklarna till Rosenbad. Andersson tar upp tre punkter, som inte bara Juholt och Jämtin verkligen borde ta till sig, utan så ock för alla (s) medlemmar:

* Socialdemokratin måste igång med ett engagerande av människor utanför partiet om politik. Det gröna folkhemmet, kunskapsdriven ekonomi, jobben och tillväxten, de växande klyftorna.

* Socialdemokratin måste prata politik vid varje tillfälle. Jag är ytterst skeptisk till att det går att "prata" sig till en i väljarnas ögon förlåtelse för de senaste veckornas händelser oavsett vad som sakligt sätt är rätt och riktigt.

* Socialdemokratin måste lyssna på, uppvärdera och vårda sina kärleksfulla kritiker. Men samtidigt måste en del av kritikerna själva tänka till på vad man själv vill med partiet, inte entaktat efterlysa att andra ska göra allt. Visst kan man välja "surtyckandet" utan att själv berätta om den politik som faktiskt finns i bl.a. budgetmotionen. Men då gör man ett aktivt val som knappast leder uppåt. Detta förutsätter samtidigt att partiet självt skapar arenor för dialogen.

Bloggat: Roger Jönsson om att det är dags att samtala med över nio miljoner människor i Sverige, Ola Möller om S dipp nedåt i opinionen och sist hemske Morgan, Peter Högberg med en krönika om samtidens Vimmerby och socialdemokraterna, Thomas Böhlmark om med Juholt tillbaka till 70-talet?, Kent Persson om att S problem också kan bli M:s problem, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Folkbladet, Corren, Ab 1, 2, Expr, DN, SvD 1, 2, SR

Intressant?