Om mp:s vandring, som går åt två vitt skilda håll...?

Jag har följt den nyvalda miljöpartistiska ledningen med Åsa Romson och Gustav Fridolin i spetsen allt sedan den valdes i våras med intresse och det finns nu på höstkanten vissa tecken på att det börjar hända en del med (mp). Frågan är bara, vart man är på väg för det finns tecken som var för sig spretar åt helt skilda håll. För miljöpartiet kritiserar fortfarande den moderatstyrda minoritetsregeringen och lägger förslag som ligger i linje med socialdemokraterna och vänsterpartiet, men så finns det tecken som pekar mot att miljöpartiet är på väg mot ett mer formellt närmande till moderaterna. Hur seriöst menat detta är och vad det innebär mer än samarbete i enskilda frågor som miljöpartiet uttrycker saken, är än så länge svårt att tyda men Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida skriver:

När de nya språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson talade i Almedalen tog det 43 minuter innan de över huvud taget kom in på miljö. Miljöpartiet för­söker uppenbarligen omskapa sig självt. Fridolin jagar folkpartiväljare med ­lärarlöner och misslyckade försök att ­låta som Barack Obama, Åsa Romson syns ­inte till, Maria Ferm dricker te med ­Tobias Billström, budgeten formuleras av en kille som drömmer om platt skatt och från sidlinjen twittrar Maria Wetterstrand med sina nya kompisar från ­högertankesmedjan Timbro. Det ska bli intressant att se vad partiets väljare tycker om saken.

Ja det ska det verkligen bli för det finns inget parti som är helt ideologilöst inte ens miljöpartiet som enligt sig själva inte går att enkelt placera in på den klassiska höger-vänster skalan. För det finns alltid gränser för hur långt man kan ta sig i strävan att förnya sig eller omskapa sig självt som Kielos skriver och frågan jag ställer som återfinns i rubriken är, vart (mp):s vandring är på väg mot och vill man ens från mp-ledningen erkänna sina innersta drömmar om det som komma skall eller inte? Med det sagt vill jag poängtera att ständigt ompröva var man står politiskt och ideologiskt är således inget fel, men det gäller att vara försiktig när man gör det så att inte suget efter makt är det som drar iväg en in i helt galen tunna...

Bloggat: Peter Högberg om alliansen och jakten på fyra procent och makten, Johan Westerholm om rörelser på mittfältet, Annarkia om väljer (m)iljöpartiet fel spår?, Joakim Hörsing om att Kielos är osaklig i sin analys om mp, Peter Andersson om opinioner i både stad och land, Anders Lindberg om SNS går ihop med Ekonomifakta?, Jinge om det nya (m)iljöpartiet, Tord Oscarsson om att fler än 125 länder har erkänt Palestina som stat, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Ab 1, 2, 3, 4, 5, SR 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5

Intressant?